Jisses...

Sitter här mitt i natten och försöker bli trött! Slutade jobbet vid 00.00 och var inte hemma förrens vid 00.30 och jag är inte en sån person som bara kan lägga mej ner och somna.
Näää...jag är en tänkande och ganska komplicerad person som behöver fasta rutiner för att må bra och fungera, men det är inte lätt med dom arbetstider jag har.

Det som slog mej nyss är att jag inte bloggat på evigheter, men ändå är det fortfarande rätt många som besöker min blogg varje dag!
Det får mej att känna sån tacksamhet över att människor bryr sej och är intresserade av vad jag skriver.

För att göra en lång historia kort så är läget ungefär så här:

Jag jobbar väääääldigt oregelbundet, börjar 06.00 som tidigast och slutar 00.00 som senast, dessutom är jag ensamstående mamma till två underbara flickor.
Hur mycket jag än försöker få vardagen att gå ihop så faller allt som ett korthus...och hur mycket jag än älskar att blogga så har jag inte haft tid.
Har funderat mycket kring detta då jag verkligen tycker om att blogga och det är alltid skönt att få skriva av sej, det blir lite som min dagbok. Fast en vääääldigt censurerad variant av dagbok förstås :)
Livspusslet är inte lätt att lägga och man måste prioritera, det bara är så.
Sista tiden har mitt liv kretsat kringa att överleva, dvs jobba, ta hand om barnen och hålla hemmet i någorlunda skick.
Men livet handlar väl om mer än så???
Om man aldrig får tid till det man tycker är roligt, vad är då meningen med livet?

Lite skit i hörnen kan man leva med, men det handlar inte om det. Det handlar om att villkoren för oss ensamstående är helt sjuka!
Vi måste jobba heltid för att få ekonomin att gå ihop, samtidigt som i mitt fall, så måste jag ha barnvakt till barnen när dagis och fritids stängt eftersom jag fortfarande jobbar då.
Det känns inte alls okej, men jag har inget val.

På nåt sätt måste jag få in det jag tycker är roligt också, för annars finns jag bara, men jag lever inte.

Ska ge bloggen ett sista allvarligt försök, men känner jag att tiden inte finns så får jag inse att mitt liv är begränsat ett par år framöver.

Tänk om man kunde vinna dom där miljonerna nån gång :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0