Nu har jag kommit hem efter farmors begravning. Måste säga att det blev jätte, jätte fint! En hel del tårar naturligtvis, men det blev en bra dag med ett fint farväl och om farmor såg oss tror jag hon var väldigt nöjd.
Dom hade gjort så vackert i kapellet och det kändes väldigt stillsamt och lugnt.
Som handblommor hade dom valt röda rosor och vit syren, röda rosor står ju för kärlek och vit syren för Jag glömmer dej aldrig. På kistan fanns en stor bukett med röda nejlikor och på blomsterspråk betyder just röd nejlika: Du är mitt allt, jag älskar bara dej.
Även om jag inte är speciellt troende så känner jag alltid ett stort lugn inom mej när jag är i en kyrka/kapell. Jag kan slappna av där och känna en trygghet... Självklart vill jag tro att det finns nåt mer efter döden, någonting fint och bra! Vad vet jag inte, men jag hoppas och tror att dom nära man mister får man efter sin död träffa igen, på nått sätt, någonstans. Brukar läsa en hel del om ämnet och har flera gånger, skrivet av olika personer, läst samma sak, nämligen att man  efter sin död stannar kvar på jorden och är med på sin egen begravning för att ta ett sista farväl av sina nära och kära. Därefter lämnar man jordelivet och återförenas med sina redan döda släktingar. Det sägs även att man inom en släkt följs åt och återföds inom samma familj/släkt. Fast då ser familjebanden olika ut, tex kan ett par som varit mor och dotter i ett liv återfödas som systrar i nästa. Vet inte riktigt vad jag själv tror, men något efter detta DET tror jag på.

Efter begravningen åkte vi hem till faster Gittan och farbror Janne och pratade, åt smörgåstårta och fikade. Det var skönt att få tillfälle att umgås lite efteråt och ett bra avslut på dagen. Jag tror det kändes bra även för farfar, i alla fall så bra det nu kan kännas och att han också blev nöjd med begravningen.

Sov nu så gott lilla farmor, jag saknar dej!