Sju år efter att Felicia föddes, närmare bestämt den 18 februari 2008 var det så dags för Isabell att komma till världen.
Jag hade mycket förvärkar även under den här graviditeten och dom trodde jag skulle föda förtidigt. Åkte in akut flera gånger och dom fick ge mej tabletter att äta regelbundet för att försöka skjuta upp värkarna.
Den 17:e februari fick jag en blödning och ringde förlossningen. Dom tyckte jag skulle komma in på kontroll och eftersom jag knappt hade några värkar tog vi med Felicia, var helt övertygade om att få åka hem igen. Väl där blev jag undersökt och barnmorskan tittar överraskat upp på mej och säger: Du är ju öppen fyra centimeter!
VA?? Hur kan det vara möjligt? Jag har ju inte ens haft ont.
Dom ville att jag skulle stanna kvar eftersom det kan gå fort med andra barnet och dom inte ville att jag skulle behöva föda hemma. Vid nio på kvällen hade det inte hänt ett dugg, jag var fortfarande öppen fyra centimeter och valde därför att åka hem. Mycket skönare att sova hemma!
Natten mellan den 17:e och 18:e sov jag inte så mycket, hade som svag mensvärk och kände mej lite orolig i kroppen, men det var inte alls så farligt. På morgonen fick jag en blödning till, lite kraftigare den här gången och ringde förlossningen igen. Dom ville jag skulle komma in på nytt och jag lovade komma. Tog det väldigt lugn, åt lite frukost och tog en dusch. Väckte Niklas och sa att vi skulle åka till förlossningen igen, han tog det också lugnt, trodde precis som jag att vi skulle få åka hem igen.
Men vid halvelva, precis när vi skulle åka fick jag plötsligt en jättevärk! Vek mej dubbel i hallen och bad Niklas hämta bilen. Jag förstog då att förlossningen var pågång nu, men Niklas hade inte riktigt förstått det än. På vägen skulle vi lämna en tågbiljett till min lillebror och jag försökte hålla masken. Nu kom värkarna regelbundet med ca 3 minuters mellanrum och jag hade riktigt ont!
Väl framme vid förlossningen ringde vi på klockan för att bli insläppta, men ingen öppnade!! Ringde många gånger...helt tyst! Till slut tog vi oss in till akutmottagningen och bad dom om hjälp att låsa upp hissen som leder till förlossningen. Dom två sköterskerna blev helt till sej och tog mej under varsin arm och skällde sedan lite på personalen att dom inte öppnat för oss. Hur som helst så blev det fart på dom när vi kom in, dom försökte få ner mej i en rullstol men jag blev jättesur och snäste att jag minsann kunde gå själv!!
Efter undersökning fick jag veta att jag var öppen sex centimeter och om jag ville ha epidural var det bråttom. Just då var lustgasen min räddare i nöden, precis som med Felicias förlossning och eftersom jag kom ihåg att epiduralen varit bra då ville jag ha en nu med.
Denna gången tog den lite för bra dessvärre...
Hade nästan inte ont alls och stog upp med en "gåstol" och skrattade och pratade skit med personalen. Det lustiga var att barnmorskan och jag var lika gamla och hade gemensamma kompisar och undersköterskan är gift med min kusins mans storebror. Där stog jag och sög i mej lustgas för fulla muggar, inte för att det gjorde ont utan för att det blev så mycket roligare, haha.
Stog så ända tills det var dags att börja krysta, då fick jag halvligga ner i sängen. Eftersom epiduralen inte hjälper vid krystvärkarna började det göra riktigt ont igen... Minns att jag tänkte att: Hur jäkla dum får man vara!! Hur kan jag utsätta mej för det här igen? Lärde jag mej inget förra gången?!
Eftersom jag inte kände krystvärkarna utan bara trycket neråt och smärtan när man blir "helt uttöjd" och bebisen trycker på, så fick barnmorskan säga till mej varje gång det var dags att krysta. Jag tog i för kung och fosterland, men kände inte så bra och det drog ut på tiden. Till slut kom huvudet ut, men fastnade där. Isabell hade sin hand knuten bredvid huvudet och därför blev det extra trångt. Hennes hjärljud gick ner och helt plötsligt var där en massa folk. Insåg att nu måste bebisen ut och gjorde en ordentlig kraftansträngning och med lite hjälp från barnmorskan kom så lilla Bellan ut klockan 14.46, 3270 gram och 51 cm lång.
Lycka! Och plötsligt blev jag påmind om varför jag gjorde det igen! Vad är lite smärta jämfört med en alldeles underbar liten bebis?

Måste lägga till ett litet tack till Niklas som var ett underbart stöd under hela förlossningen! Tänk vad mycket det gör att bara ha någon bredvid sej :) Och trots att han innan tvekade på om han skulle klara av att vara med klippte han stolt navelsträngen :)

Jaa, det var mina förlossningsberättelser. Tänker inte skicka in dom till Alltombarn.se eller nån annan sida heller för den delen som många gör,  men jag kan dela dom med er :)