Tänk vad lustigt det är...hur olika personer kan uppleva samma sak så oerhört olika. Visst, vi kvinnor har olika förutsättningar för en förlossning, olika kroppsbyggnad tex. Älskar att läsa andras berättelser om hur deras förlossningar varit! Och hur ont det än gör, så glömmer man! Visst är det konstigt? Men även tur...annars hade det inte fötts många barn här i världen :D

Tänkte berätta hur just mina förlossningar varit, börjar med Felicia.

Den 13 Januari 2001 var vi hemma hos mamma och pappa och firade mammas födelsedag. Vi hade skojat lite om det innan, att bebisen inte fick komma den 13:e eftersom det är roligare med en "egen" födelsedag. Den 10:e fyller Felicias farmor, så det var inte heller något bra datum. Förlossningen var beräknad till den 4:e Januari så risken fanns ju att vi skulle "lyckas" pricka in ett av dom datumen. Senare på kvällen började jag få lite ont och Micke och jag skojade om att den lilla kanske skulle komma den 13:e ändå. Sov inte mycket den natten eftersom det bara gjorde ondare och ondare och vid ca 04.00 på morgonen ringde jag förlossningen och sa att nu måste jag få komma, det gjorde SÅ ont! Barnmorskan frågade hur länge det var mellan värkarna och jag svarade: Ca 30 min. Hon skrattade lite och sa att: När det verkligen är på gång, då känner du det! Hör av dej när det är fem minuter mellan värkarna.
Jaha, tänkte jag, ska det göra ÄNNU ondare??

Tillbringade närmsta timmen med att ligga i sängen och vrida mej fram och tillbaka... Sen gick det fort, för vid klockan sex var det bara fem minuter mellan värkarna!
Strax före sju på morgonen var vi framme på förlossningen och blev mötta av en barnmorska. Jag hade inte kunnat gå på profylaxkursen eftersom jag legat inlagd på sjukhus då, hade kraftiga förvärkar och risken för förtidig förlossning var stor. Jag fick sprutor som skulle "hämma" värkarna och tabletter som skulle utveckla bebisens lungor (tror jag det var i alla fall) om det nu skulle komma förtidigt.
Hur som helst så ville en läkare skicka hem mej eftersom hon trodde det skulle ta lång tid. Men som tur var fanns där en underbar undersköterska som övertalade läkaren att jag skulle få vara kvar, här blir det barn i eftermiddag, sa hon bestämt!

Efter att dom tagit hål så fostervattnet rann ut började jag få olidligt ont och fick därför epidural (ryggmärgsbedövning).
Då stannade värkarbetet av och dom fick ge mej värstimulerande dropp. Felicias pappa gick iväg för att äta och ringa till våra föräldrar och tala om var vi var. Det var helt okej med mej, trodde det skulle ta lång tid. Men helt plötsligt efter att en barnmorska kollat hur mycket öppen jag var säger hon: Nu är det dags att börja krysta!
Neeej, skrek jag, det går inte för Micke är inte här!! Hon log mot mej och sa att det är inte så mycket att göra åt, har bebisen bestämt sej för att komma ut, då gör den det!
Lyckligtvis kom Micke in precis då och kunde stödja mej, vilket jag behövde. Kommer ihåg att han hela tiden strök mej över håret och sa att jag var så duktig, kallade mej för gumman... Jag blev GALEN! Ville inte höra att jag var duktig, inte bli kallad gumman eller att någon skulle ta på mej! Stackarn visste inte riktigt vad han skulle göra, men det hjälpe så bra att han bara var där.
Klockan 12.54 kom så Felicia ut, 3340 gram och 50 cm lång, vilken känsla!! Helt plötsligt var smärtan som bortblåst och jag kände direkt att jag kunde tänka mej att föda igen. Mycket av smärtan berodde nog på att jag delvis var rädd. Eftersom det var första barnet visste jag inte hur det skulle kännas och var orolig för att något skulle gå snett.

När Isabell föddes hade jag en annan trygghet och upplevde inte alls smärtan som lika påtaglig, men den berättelsen kommer senare :)