Varför, är en fråga som jag tror många ställer sej väldigt ofta... Vi vet att livet har sin gång och att alla ska dö, förr eller senare, men när det väl händer så känns det ändå som en chock. Min lilla farmor gick bort i går morse och även om jag tänkt att hon nog snart inte kommer finnas mer, så var jag ändå inte berädd! Hon åkte in till akuten kvällen innan och det är inte första gången hon åker till sjukhuset, så jag tänkte att hon nog kommer hem igen...men så blev det inte den här gången. Vi åkte upp till sjukhuset och tog farväl och hon var så fin där hon låg. Hon såg lugn och trygg ut och precis som om hon bara sov... Svårast är nog ändå att se farfars sorg, det gör ont i hjärtat :( Även om det är "naturligt" när en äldre person går bort, så gör det ju inte att sorgen blir mildare.
På bara fem år har både, mormor, morfar och farmor ryckts bort och nu har jag bara farfar kvar. Jag hoppas och tror att farmor nu återförenats med min faster Mona som gick bort för ca 17 år sedan...kanske dom sitter någonstans och tittar på oss just nu? Av alla personer i min närhet som jag mist var det jobbigaste när Mona gick bort, hon var ju mitt i livet! Dessutom var hon som min, mina bröders och mina kusiners "extramamma" och vi brukade ofta hälsa på henne i Holland där hon bodde. Och just när det gäller att se andras sorg, så finns nog inte mycket värre saker än att se sorg hos föräldrar som mist sitt barn...jag kommer aldrig glömma när vi åkte för att berätta för farmor och farfar, det är bilder som för alltid finns inristade i mitt minne. Hoppas så innerligt att dom nu äntligen har återförenats!

Efter sjukhuset åkte vi alla hem till farfar och pratade och åt lite mat, hungrig blir man ändå konstigt nog...på nåt sätt är väl kroppen konstruerad så att man måste göra det nödvändiga för att leva vidare...

Hoppas ni har det bra där ni är mina änglar, Mona, mormor, morfar och farmor...