Sjukvården...
Låg nu på morgonen och tänkte på hur alla turer varit kring min mage...måste säga att sjukvården i Sverige skrämmer mej lite. Fick diagnosen IBS för ca 11 år sen och då visste läkarna knappt vad det var för någonting. Pga att det inte finns nåt botemedel får man inte gå hos någon speciallist utan slussas ut till sin vårdcentral. Inget ont om läkarna där, men dom kan LITE om VÄLDIGT MYCKET. Dvs dom gav mej en medicin som hjälper för stunden och lindrar besvären lite (vissa perioder hjälper den inte alls) och sen är det tack och hej!
Hörde sen inte ett ord från "min" läkare, inget uppföljningsbesök, ingen information om studier eller nya mediciner. Inga tips och råd om vad jag kan göra för att "må så bra som möjligt".
Eftersom jag kämpade mycket själv fick jag chansen att träffa en väldigt duktig läkare på sjukhuset som just då höll på med en studie kring IBS. Hon var jätteduktig och specialist på magtarm. Tyvärr fick jag ju bara träffa henne medans studien pågick och sen blev jag hänvisad till vårdcentralen igen. Eftersom "min" läkare alltid var extremt stressad och aldrig lyssnade på mej slutade det med att jag helt enkelt struntade i att försöka må bättre och "accepterade mitt öde".
Nu efter många år blev jag som jag skrivit tidigare kontaktad av samma läkare från mag/tarm som jag tidigare träffade iom studien och nu är jag med i en ny studie. Har gott hopp om att det ska ge någonting och att jag förhoppningsvis kan leva "ett normalt" liv utan att strunta i många saker pga rädsla för att få så ont att jag ska tuppa av.
Det har hänt många gånger, det börjar med att värken stegras och till slut har jag så ont att kroppen inte klarar mer och jag tuppar av.
Har sökt akut vid ett par av dessa tillfällen och alltid möts av arrogans och oförståelse och framför allt okunnighet.
En av dom värsta gångerna var i Stockholm. Jag tuppade av och slog huvudet i ett badkar och fick åka in akut. Huvudet klarade sej bra, men jag hade så ont i magen att jag bara grät.
Efter att ha legat på akuten i fyra!! timmar kom en stressad läkare in, klämde lite på magen, vänder sej om och säger: Ta ett par panodil mot smärtan och sök din vårdcentral på måndag! Sen försvann han ut lika fort som han kommit in.
Ringde vårdcentralen som säger att "min" läkare har semester och att jag inte kan få en tid förrens om två veckor. Efter det har jag inte brytt mej om att kontakta vårdcentralen om min mage och läkaren har inte heller kontaktat mej för att göra någon uppföljning. Det är ca 7 år sen...
Ett par gånger har jag fått åka in akut till sjukhuset, en gång tom med ambulans efter att ha haft så ont i magen att jag inte tog mej ur sängen på hela dagen. Felicia som då var ca 4 år gjorde frukost åt mej och satt bredvid mej i sängen och "tog hand om mej". Ska det behöva vara så?? När ambulansen till slut kom kröp jag över golvet för att öppna och på akuten fick jag vänta sju!!? timmar. Ambulanskillarna (som var jättebra på alla vis) lämnade mej på akuten med orden: Någon kommer snart att ta hand om dej. Låg där på en brits och kastade mej fram och tillbaka av smärta och tårarna rann, men ingen kom! Efter ett bra tag, kanske 30-40 minuter kom en farbror fram och frågade hur det var fatt? Han ropade på personalen och sa att: Flickan här har jätteont, varför hjälper ni henne inte? DÅ kom en sköterska fram och körde in mej på ett rum, det rummet där jag blev liggandes med svåra smärtor i sju timmar... Fick inte äta eller dricka förrens läkaren undersökt mej och när jag frågade NÄR läkaren skulle komma fick jag höra att: Han kommer när han har tid! Det fattar jag med att han gör, men UNGEFÄR NÄR är det? Hur som helst "trodde" dom att det var maginfluensa trots mina protester att jag känner igen mina besvär och jag talade om att jag hade en tarmsjukdom. Efter undersökningen blev jag utkastad mitt i natten, dom behövde min plats. Som tur var kunde pappa hämta mej, annars hade jag fått ta en taxi, utan skor och jacka, mitt i natten.
Letade länge efter en bra privatläkare men hittade ingen för vuxna här i Linköping. Dom har en jätteduktig i Stockholm, men det kostar mycket pengar att åka fram och tillbaka dit.
Varför har det blivit så i Sverige att man måste vara döende för att få hjälp? Och var på vägen tappar läkarna sin empati?
Visst, det finns en del bra läkare, men dom blir tyvärr allt mer sällsynta...i alla fall dom jag mött.
Tänk om jag haft massor med pengar och kunnat "köpa" mej in i gräddfilen...tror knappast kungafamiljen och direktör Von Förmögen behöver bandlas på det här sättet.
Hallå! Kommer ihåg att vi diskuterade våra dåliga magar när vi gick i skolan redan!!! Jag har ju samma sak, fast jag har aldrig fått någon diagnos, har liksom inte orkat.... Jag har ju gjort diverse undersökningar och på en gastrostomi vet jag att dom upptäckte något men det hände inget med det. Ska begära ut journalerna tänkte jag och ta reda på det själv! Är ju märkligt att det ska behöva va så. En kväll va jag ensam hemma med barnen då Martin jobbade och då had jag så ont så jag va tvungen att åka in. Pappa kom hit och såg efter barnen och syrran skjutsade in mig. Fick en spruta i rumpan så det onda försvann. Rätt skönt förutom att man inte kunde sitta ner på 5 dar.... Man har lärt sig väldigt mkt nu när man läser sjukvård och en anledning är att jag vill göra en förändring, men hur lätt är det?? Kämpa på, nån gång måste det bli en förbättring!!! Kram
När sköterskan skjutsade in dig på ett rum där du fick ligga och vänta i sju timmar, för att andra patienter inte skulle se och reagera på dig i ute i korridoren! Jo det känns igen allt det du beskriver.
Jaaa...hur lätt är det att göra en förändring... Inte lätt alls tyvärr. Som samhället ser ut i dag är det bara dom rika som får adekvat hjälp, vi andra får bra hjälp om vi har tur, det är lite rysk roulette...
//Sofie
